Klockan är strax halv 2 på natten och jag borde verkligen sova, men det vill jag inte. Somnar jag nu är det snart morgon, och är det morgon betyder det att det är min sista dag i Sverige innan jag flyger till London på kvällen. Jag förstår verkligen inte var månaderna har tagit vägen, känns som det var en evighet sen jag skickade in min ansökan den där kvällen i Ho Chi Minh. Ett år känns just nu som ofantligt lång tid och jag har hunnit ångra mig flera gånger om. Inte för att jag inte tror det kommer bli kul, för det tror jag verkligen. Men hur ska jag hantera min hemlängtan? Visst att jag varit ute på 2 långresor, men dels har de inte ens varit hälften så långa som nu, dels har vi rest runt. När man reser kommer man inte in i vardagen på samma sätt som man gör om man stannar en längre tid på ett ställe. Vardagen skrämmer mig lite, en vardag utan alla fina vänner och min familj. Dags att sova och intala sig att allt kommer bli kanon, London är trots allt bara 2 timmar bort med flyg även om det nu känns som många, många fler.Kram